Blogg om Historia och Akutsjukvård

Räddningsmedicin och Medicinsk katastrof

Hur gör vi?

Vi har 3 sorters definitioner av olyckor. Vi har dom vanliga olyckorna där vi jobbar normalt och allt fungerar som det ska, Vi åker till platsen där brandmännen redan är på plats och tar ut patienterna från t.ex. bilen och ambulansen sedan hjälper patienterna och sedan anländer polisen till platsen och rapporterar vad som hänt och avspärrar området ifall det behövs och tar hand om resten av trafiken så ingen annan blir skadad men så att man ändå kommer förbi. Sedan har vi stora olyckor där flera stycken kan vara skadade eller oskadda men har ändå varit på platsen när olyckan skett då ändrar man om lite eftersom resurser fattas, personal fattas. men ändå fungerar allt som det ska. Sedan har vi även katastrofer då det också kan vara flera skadade eller berörda pågrund av olyckan, även då ändrar vi om lite för att resurser fattas men då funkar det inte som det ska eftersom det är så många som är skadade och man hinner inte hjälpa alla eftersom det kan vara många som blir prioriterade som röda men även då måste man välja en av dem som ska åka först till sjukhuset och medans det sker så kanske man måste omprioritera någon. Oftast brukar det vara 0 HLR vid katastrofer då man inte gör hjärt och lugn räddning på någon patient eftersom det kan vara många som behöver det men man hinner inte göra det på alla. Ifall man förstår de grundreglerna för Sveriges krisberedskap så kan man också få en bra bild av hur krishanteringen fungerar. Vi har 3 grund principer som heter ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen. Det är dem 3 principerna vi håller oss vid vanliga olyckor, stora olyckor och katastrofer. Vi har 2 lagar som reglerar krishanteringen i Sverige. vi har självklart fler lagar men just dessa två är specifika. De är då kommunens och landtingets lag där de hanterar och reglerar krislokalerna i kommunen och landstinget. De är alltså skyldiga att förbereda sig och ha en plan för hur det extraordinära händelser skall fungera. Sedan har vi även förordning om krisberedskap då det laget hänvisar länstyrelsen då de tar hand om övriga myndigheters arbete med förordning och krishantering. Ett lag som också medgår vid krissituationer och olyckor är hälso och sjukvårdslaget. Där det laget täcker att de medicinskt ska förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.

Vad har vi för rutiner:

I de psykosocialt omhändertagande ingår de direkt drabbade och de indirekt drabbade. De direkt drabbade är de personer som blir skadade vid en olycka eller om en person insjuknar i en sjukdom. De direkt drabbade är också de personer som är oskadade vid en olycka. de drabbade kan också vara anhöriga och personer som har särskilt ansvar för säkerheten vid en arbetsplatsolycka. Men även vänner och arbetskamrater till den eller dom som drabbas är direkt drabbade. De indirekt drabbade är räddningspersonal dvs brandmän, polis, ambulans- och sjukvårdspersonal. Men även personal från olika hjälporganisationer blir indirekt drabbade dvs röda korset och/eller försvarsmakten. De som också är indirekt drabbade är ögonvittnen och journalister men även allmänheten. De räddningspersonalen har för krishjälp är avlastningssamtal och debriefing. Avlastningssamtalet genomförs i den arbetsgruppen som genomgått ett psykiskt ansträngande räddningsinsats, mötet skall helst hållas så snart som möjligt dock ska samtalet ske på en bestämd tid och på en plats där ingen stör. Samtalet ska följa en på förhand uppgjord plan och ordning där alla i arbetsgruppen får möjlighet till att berätta om sin syn på upplevelsen. Det som är bra med avlastningssamtal är att deltagarna får en helhetsblid av det som hänt och det som varit oklart för någon av deltagarna klargörs och även händelseförloppet klargörs. Debriefing är en fördjupning av avlastningssamtal. Det har vi för att tränga oss djupare in i händelsens förlopp. Ett debriefing samtal bör inledas senast tre dagar efter händelsen. Vid debriefing samtal är det cirka 10 personer där helst två ledare håller i samtalet. Ett debriefing möte kan ta ungefär 2-3 timmar där det kan innehålla framför allt inledning och fakta om händelsen men även mycket känslor, tankar, symptom, undervisning och avslutning kommer med i mötet. Debriefing samtal och avlastningssamtal är något som vi lärt oss genom historian, Förut hade de inga debriefing samtal och avlasstningssamtal vilket soldaterna egentligen behövde för att de sett så många hemska saker då de krigat som tillexempel ens kamrat bli skjuten eller att de själva blivit skadade och drabbade som tillexempel förlorat en arm eller ben. De behövde sånna samtal för att lätta på hjärtat samt känna sig trygga med det de är de mådde även psykiskt dåligt då de sedan kom hem och inte kunde jobba och göra något mer för att kunna försörja sin familj. I Sverige har vi även professionell krishjälp genom att vi har två grupper som heter POSOM-gruppen och PKL-gruppen. Nästan alla komuner i Sverige har en POSOM grupp där POSOM står för Psykiskt Och Socialt OMhändertagande. POSOM gruppen kan variera från komun till komun men de yrkeskategorier som ingår från de olika organisationerna är polisen, sjukvården, socialtjänsten, skolan, kyrkan och frivilligorganisationer. POSOM gruppen kan bli tillkallad av räddningsledaren men de utövar i normaltsett inte sitt arbete ute på skadeplatsen. Men de kan upprätta en motagningsenhet i en bestämd loal som tillexempel en skola, kyrka eller en annan samlingsplats. Där omhändertas många personer men de vanliga grupphjälpen de ger är att ge den egna kommunens invånare stöd och hjälp vid en stor olycka på hemmaplan eller när kommuninvånare råkat illa ut på en annan plats. PKL-gruppen motsvarar landstingens och regioneras av POSOM-gruppen. PKL står för Psykologisk/Psykiatrisk KrisstödsLening. En PKL-grupp ingår i landstingets eller regionens sjukvårdsledning och bemannas valnigast med psykiatriker, psykologer, kurator, sjuksköterska och sjuhuspräst eller diakon. PKL-gruppen ansvarar även för uppföljning av de drabbade på hemorten och stödpersoner men även för övrig sjukvårdspersonal får tillgång till samtal. Vi som personal måste ta hand om våra kollegor men även om anhöriga och paitenter. Som personal kan man hjälpa sin kollega genom att hjälpa kollegan med en patient när de behöver det men framför allt ställa upp och gå på debriefing samtal och avlastningssamtal när de hålls, för även om jag som personal inte känner att det var jobbigt på ett larm så kan min kollega tycka det eftersom något kanske är oklart eller känns dåligt efter just det larmet, samtidigt kan jag kanske känna att ett annat larm varit jätte jobbigt och att jag inte har allt klart för mig men så kan mina kollegor tycka att det inte var något konstigt med det larmet. Därför är det viktigt att vi ställer upp får våra kollegor så dom kan ställa upp får oss sedan när vi behöver det. Vi ska även visa hänsyn och ta hand om anhöriga. Anhöriga vill oftast ha uppriktig information är deras nära inne på sjukhus och anhöriga kommer springandes in och ställer en fråga till personalen så bör personalen vara uppriktig och rakt på sak svara frågan tydligt. De anhöriga kan även läsa det som inte sägs, bemöter personalen de anhöriga med ett leende och glädje så kan de förstå att deras nära inte är borta, den är fortfarande levande men, bemöter personalen dem lite hängigt och nerstämd så kan anhöriga förstå att de redan är borta. Blir de så att dess nära går bort så vill de anhöriga inte bli ensamma det är heller inte nödvändigt att ge dem information om hur de ska ta sig till väga efteråt eftersom de just då är i chock fasen och inte kommer förstå och ta in den informationen personalen ger dem då. Anhöriga vill oftast se den dödes kropp vilket de också kan få för att hålla hand med dem och ta ett gott förväl. De anhöriga upplever också är att personalen saknar medkänsla det är viktigt att vara vid dem och ge lite stöd och medkänsla är aldrig fel. De upplever också att personalen undviker dem för att slippa svara på deeras obehagliga frågor. Därför är det viktigt att vi som personal gärna går fram till dem visar dem lite stöd och medkänsla och är uppriktig med information, de förstår även mer än vad vi säger till dem och det är även viktigt att vara uppföljsam att fråga tillexempel, har du förstått mitt svar? De anhöriga vill också ha kontakt med den personalen som tagit hand om det akuta omhändertagandet pågrund av att de vill ha svar ifall personalen verkligen gjort allt de kan. Som personal bör man tänka på att låta samtalet ta sin tid de behöver, att de inte måste ha svar på allting som de tillfrågas och att om de som personal uppträder lugnt brukar det också leda till att anhöriga reagerar lugnt. De man också ska och kan göra med anhöriga är att tänka på de 4H. 4H står för håll om, håll tyst, häll i och håll ut. Det är alltid bra att hålla om de anhöriga, låt dem känna sig trygga att någon är bredvid dem vid dem svåra situationerna man ska också hålla tyst för bara att vara nära dem betyder mycket och låt de tala ut sig vad de känner. Häll i menas med att man alltid kan ge dem en varm dryck som tillexempel te eller varm choklad, det som de tycker är gott. Men också den sissta håll ut, även om de upprepar sig om sina känslor och vad de tror och tycker så håll ut. Man kan även följa Mashlows behovstrappa det viktigaste är att se till att det går bra med dom medans de är på steget bristbehov dvs så att de har någonstans att bo, att gå på toa, att de har mat och såvidare innan man informerar dem om vad som händer och så vidare. Sedan är det viktigt att tänka på att de har trygghetsbehov att de har skydd och säkerhet. Och där efter ska man tänka på ifall de har sociala kontakter, att de rättare sagt har med någon att prata med eller vara med så de inte stänger in sig inom sig själv. Sedan övergår dem till utvecklingsbehovs steget där de är i behov av att få allt bekräftat, att de verkligen har rätt i det dem säger. Därefter övergår dem till den sissta trappan där de har i behov av självförverkligande där de oftast sätter upp mål och utvecklar sig kreativt och vill skapa saker och ting. Vi ska även ta hand om våra patienter och det gör vi genom att först behandla deeras problem och sedan efter en tid så gör vi exakt som vi nämnt med 4H och culberts behovstrappa. Vi har även lärt oss en hel del genom olika olyckor som hänt, som tillexempel diskoteksbranden i Göteborg som hänt. Där gick ju personalen in innan polisen säkrat platsen så att de kan komma in. Brandmän tillexempel gjorde ett fel att de inte följde slangen när de gick in utan bara sprang in vilket försvårade situationen att de kom ut igen. Polisen gjorde också fel med att de inte avspärrade platsen snabbt vilket ledde till att familjer hört om det och kommit till plats och sprungit in och ut för att hitta sina barn eller vänner. Vilket försvårade arbetet för vårdpersonalen, de var tvugna att föra bort anhöriga så de kunde jobba vilket tog större tid att behandla patienterna och prioritera. Dock hände det också att de anhöriga bytade prioriterings lappar med andra som låg så att dess barn kunde åka in till sjukhuset snabbare. Det försvårade också situationen för personalen genom att de inte kunde lita på den prioriteringen de gjort.


Katastropberedskap i Sverige:
Hur vi gör:
I många länder har dom röda korset eller röda halvmånen som katastrofberedskap men i Sverige är det kommunerna med stöd av tex räddningstjänsten. Så det är alltså olika myndigheter som har ansvar för katastrofberedskapen. Så händer det någon gång en katastrof i Malmö så är det Malmö kommun som griper in och hjälper till. Den som har det övergripande ansvaret är socialstyrelsen för planering och försörjning inom hälso- och sjukvård,socialtjänst m.m Försvarsmakten har till uppgift att i fred förbereda för att försvara Sverige mot väpnade angrepp som hotar vår frihet och oberoende.

Vad har vi för runtiner:
Polis:

Polisen kommer dit för att spärra av platsen och säkra den. samt indenfiera personerna, bevakar, eftersökning, kontakt med anhöriga och dem utreder för att klarlägga orsaken till olyckan.

Ambulans:

Gå igenom dom skadade och prioritera dom sjuka genom att använda röd,gul,gröna och vita lappar. Röd- Kan ej vänta (mycket brådskande) De dom skadade har när dom får en röd lapp är aningssvårigheter,stora blödningar,chock eller risk för chock,skallskador med medvetslöshet,utbredda brännskador mer än 40%,bukskador som är öppna och svullna eller skador som ger upphävd cirkulation i någon kroppsdel. Gul-kan vänta men är fortfarande brådskande. den lappen sätter dom på folk som har öppna frakturer,skador med måttlig blödning,brännskador 15-40%,nack- och ryggskador med nervpåverkan eller skallskador utan medvetslöshet. Grön - Ej brådskande det är patienter med slutna frakturer,små sårskador,brännskador mindre än 15%,lokala kylskador och allmän medkylning eller nack- och ryggskador utan nervpåverkan. Vit- Den vit lappen får människorna som är döda.1 Den första ambulansen som kommer är ledningsambulansen. Där finns en medicinskt ansvarig. Uppgiften den Medicinska ansvariga har är att bestämma vad som ska tas för beslut. Sen är den andra personen sjukvårdsledare och har som uppgift att fixa en uppsamlingsplats och ringa TiB - tjänsteman i beredskap, så dom kan tex. ringa sjukhuset. Så den första ambulansen som kommer har inget med vården hos patienterna. Dom ansvarar bara för beslut,och har koll så allt går som det ska på rätt sätt.

SOS Alarm:

Räddningstjänsten säkrar platsen och hjälper till med akut vården så mycket dom kan. Behövs det klippas ut personer som sitter fast eller har något långt genom kroppen är det räddningstjänstens ansvar att såga/klippa av det. Det är dom som har tillgång till verktygen. Brandmännens arbetsuppgift vid inryckning kan vara bränder, trafikolyckor och losstagning av fastklämda personer.

Sjukhus:

Sjukhuset ansvar är att göra sig redo att fixa plats till dom skadade som kommer in med ambulansen. Det är TIP som måste ringa in undersköterskor,läkare och sjuksköterskor också.

Organisation vid en katastrof
Ett katastrofområde ska organiseras på ett lätt och smidigt sätt eftersom alla i räddningsstyrkan behöver veta vart de olika enheterna befinner sig. I varje katastrof område ska det finnas enheter representerade:

*En ledningsplats

*Uppsamlingsplats för skadade

*Uppsamlingsplats för oskadda

*Uppsamlingsplats för gods

*Uppsamlingsplats för döds

*Hämtplats

*Ilastningsplats

*Landningsplats för helikopter

*Brytpunkt.

Bemötande av Krisreaktioner:
Av bemötande av krisreaktion går oftast i ett likartat mönster men det kan variera från person till person. Man går utifrån de fyra faserna ifrån Cullbergsterori. De fyra faserna är chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorieteringsfasen. Chockfasen: Chockfasen pågår från händelsen och upp till några dygn. Under den tiden håller personen verkligheten ifrån sig och kan inte ta in det som har hänt och bearbeta det. Det kan även vara så att den drabbade har svårt att minnas vad som sagts och vad det är som har skett efteråt en olycka. En person som är med om en olycka kan uppträda behärskat och sansat men inombords är det kaos. Det kan hända fysiska symtom som darrningar, kräkningar, frossa och eventuellt svettningar.

Bemötande av en person i chockfasen:

Det är viktigt att var hos den chockade. Det är även viktigt att lyssna, att man ger trygghet, lugn och ett öppet omhändertagande med värme, dryck, vila och eventuellt något som man kan få och äta. Det är viktigaste är att man inte lämnar den drabbade. Reaktionsfasen: Reaktionsfasen kommer när chocken har släppt sig, då personen som har blivit drabbad känner sig trygg. Fasen kan vara från några veckor upp till flera månader. Igenkänningstecken på reaktionsfasen kan vara sömnstörningar, aptitlöshet, ångest och nedstämdhet. Men det kan även vara kännetecken beteende som lynnighet i humöret, att man lägger skulden på andra.

Bemötande av en person i reaktionsfasen:

Det är viktigt att omgivningen orkar med alla negativa känslouttryck. Som sjukpersonal är det viktigt att orka med personen och att man finns där som stöd, att man lyssnar vad den drabbade har att säga samt att man accepterar att den drabbade upprepar själva händelsen om och om igen. Även att man lyssnar aktivt och tålmodigt och att man tar emot de känslorna som kommer när chocken håller på att släppa.

Bearbetningsfasen:

Bearbetningsfasen kan vara ifrån några månader upp till flera år. Under bearbetningsfasen reagerar den drabbade allt mindre och mindre och börjar istället bearbeta det som har inträffat och så småningom kunna acceptera vad det egentligen är som har hänt och kunna gå vidare i livet. I bearbetningsfasen har den drabbade större behov av samtal och bearbetning.

Bemötande av en person i bearbetningsfasen:

Det är viktigt för den drabbade att personen har någon att prata med under den fasen, att personen har någon som förstår och en som tar det på allvar. Det värsta en person som har blivit drabbad är att den isolerar sig, det är även svårt för personen att kunna se förändringar och möjligheter om man inte pratar med någon. Det är därför bra att man får professionell hjälp av terapi, det är viktigt att man arbetar med minnen, sinnesintryck och fantasier och på så sätt sätta ord på sina tankar och känslor.

Nyorienteringsfasen:

Sorgen, ångesten och den känslomässiga smärtan är påväg att försvinna eller man kan åtminstone hålla kontroll över sig själv och försöker blicka framåt. Nyorienteringsfasen innebär att det man har varit med om finns som en del av personens historia och det pågår troligen livet ut. Man lämnar krisen bakom sig, händelsen finns kvar men hindrar inte personen ifrån att fortsätta sitt liv. Man vänder sig utåt världen, söker nya kontakter, intressen eller skaffar sig nya. Man börjar se möjligheter igen. Ser på livet med mer mognad och styrka än tidigare, man kanske har fått andra värden i livet och söker nya vägar.